kuva
LIVET PÅ ÖN, VÄNNER OCH ENSAMHET

Tove älskade öar. Drömmen om att äga en ö och sköta en egen fyr framgick i intervjuer med henne redan på 1940-talet. Under barndomssomrarna på Pellinge i Borgå och familjen Janssons talrika utflykter kom havet och skärgården henne mycket nära. Också i hennes produktion får ön vara äventyrens hemvist, en plats för förnyelse och förändring där man kan bygga sin egen värld.


Kummelskär, den största och vackraste av de obebodda skären, var Toves första kärlek. Men det skäret fick hon ändå aldrig: ortsbefolkningen godkände inte bebyggelse på ön, för fångsten av sill, torsk, sik och lax skulle ha störts. När Kummelskär visade sig vara ett omöjligt projekt började Tove förhandla om en annan ö. Hon fick hyra den, och redan sommaren 1947 byggdes det låga Vindrosens hus. Familjen och vännerna hittade snart ut till ön, och Tove började längta efter större frihet och ensamhet.


Tove och Tooti blev ofta utmattade av människomyllret och sommaren 1963 slog de upp sitt tält på Klovharun och tillbringade fem lyckliga dagar där. Beskrivningen i anteckningsboken av den sista dagens oväder sammanfattar öns charm:


”Sexans storm, regn. Räddade båten nätt och jämt. Sjön en häxkittel, bränningarna som kanonskott. Tältet sprack. Underbart vackert.”


Det kändes svårt för Ham att Tove flyttade till en annan ö. Hon hade alltid tillbringat somrarna med Tove. Sommaren 1963 blev ändå sista droppen för Tove. Det var ständig trängsel, gästerna var för många och det blev för litet tid över för arbete. Hon måste blicka längre ut mot horisonten och det öppna havet. Där låg Klovharun, ett kalt skär som ägdes av Pellinge hembygdsförening.


Hösten 1964 började ett intensivt byggprojekt på Klovharun: men också de här drömmarna om avskildhet krossades snart. Ön, det originella byggprojektet, huset och författaren blev en sevärdhet som ständigt lockade nya grupper av människor.


”Sjutton främmande människor kom från E. för att dricka kaffe, drinkar, saft, prata och ”titta på mig”. Kyss arslet. Ham och Tooti knaggade. Vräckte sten. Arg.” [Boel Westin s. 397]


Växlingen mellan arbete i ensamhet och sällskapsliv utjämnades med tiden. Också Ham förlikade sig med Klovharun och tillbringade långa perioder där tillsammans med Tove och Tooti. På somrarna skapade Tooti grafik och akvareller, Tove skrev och illustrerade. De byggde ständigt upp nya konstruktioner av drivved som höststormarna sedan sköljde bort. Ibland drev oväntat exotiska träslag upp på stranden.


”En gång flöt det iland en massa bambu i stränderna, vi for omkring och bärgade men visste inte riktigt vad vi skulle göra med alltihop. Bygg drakar, sa Ham, det finns ju hur mycket japanskt träsnittspapper som helst.”


- Utdrag ur boken Anteckningar från en ö (1996).