SULJE
Självporträtt med mumintrollen 1957

Medlemmarna i mumintrollens familj har ofta beröringspunkter med familjen Jansson. Bilden där författar-Tove förekommer på samma familjeporträtt med invånarna i Mumindalen förstärker intrycket. De tidigaste muminskisserna är redan från 1930-talet, den första berättelsen om mumintrollen publicerades år 1946 och böcker om mumintrollen utkom i rask takt. Redan på 1950-talet hade föremål med muminmotiv börjat leva sitt eget liv och muminmarknaden svällde ut. Stockmanns varuhus i Helsingfors och NK-varuhuset i Stockholm saluförde ett stort urval muminprodukter: mjukisdjur, tapeter, pennor, papperskorgar, smycken, slipsar osv. År 1957 öppnades till och med en egen muminavdelning på NK-varuhuset. Den intensiva produktionen av de tecknade serierna om mumintrollen till ett engelskt förslag höll Tove i ett alltför hårt grepp.

Anteckningar från andra hälften av 1950-talet berättar om Toves frustration och ångest över muminfenomenet som nu rymt på egna vägar: ”Han har avreagerat mycket för mig”, skriver hon om figuren Mumintrollet. ”Men han håller på att förändra sig. Jag har inte längre räddat mig till den hemliga grottan, den håller på att stänga in mig.” [Boel Westin s. 293]

Den största konflikt som mumintrollen orsakade var effekten på Toves yrkesidentitet, när deras enorma popularitet började skjuta undan hennes bildkonstnärskarriär i marginalen. Arbetet med mumintrollen och diverse avtal förbundna med dem tog upp allt mer av Toves tid: även om hon ständigt påpekade att hon framför allt är konstmålare blev möjligheterna till en privat utställning allt mer sällsynta och den tidigare erkända bildkonstnären Tove Jansson titulerades allt oftare endast som ”mumintrollens mamma”.

Men mumintrollen gjorde Tove känd och älskad över hela världen – på 1950-talet var hon en veritabel megastjärna. Fenomenet gav upphov till en stor mängd beundrarpost. Tove var trogen sina beundrare och svarade till stor del själv på alla läsarbrev, även om det upptog väldigt mycket tid. ”Att inte svara skulle störa arbetet ännu mer än om jag svarar”, ”, konstaterade hon. [Boel Westin s. 509] Hon upprättade ett ordentligt arkiv för att underlätta hanteringen av den allt större brevansamlingen. I flera arbetsböcker hade hon samlat bl.a. svar på ofta förekommande frågor, t.ex. ”Hur fick mumintrollen sin början”. I synnerhet en anteckning som dryper av ironi säger mycket om den konflikt som berömmelsen skapade hos bildkonstnären Tove: ”Han är det enda jag inte ansträngt mig att forma, han är det enda ni tycker om. Det är egentligen riktigt och logiskt.” [Boel Westin s. 300]