SULJE
Självporträtt med skinnmössa 1941

Tove älskade pälsar och redan som ung sydde hon bl.a. ett par originella pälsbyxor till sig själv som hon sedan hade på sig under hela den varma sommaren 1929. Denna målning med skinnmössa kan jämställas framför allt med Rembrandts självporträtt 1640. Intrycken av Rembrandt syns i hållningen, kroppen, uttrycket och blicken på självporträttet liksom även i perspektivet. De egna verken i målningens bakgrund kopplar den unga konstnärinna till renässansmästarna: den unga konstnärinnan mätte sig med sin relation till konsthistoriens stormän och hon slår modigt fast sin egen plats på det konstnärliga fältet. Rembrandts självporträtt var en hedersbetygelse till Tizian, Toves självporträtt var åter en hedersbetydelse till Rembrandt. Målningen visar hur högt Tove ställde sina egna mål som konstnär, hur hon såg sig själv framför allt som konstmålare.

Med målningen Självporträtt med skinnmössa slår Tove fast sin professionella inställning till den mansdominerade konstvärlden. I oktober 1941 skrev Tove till Eva om sitt personliga förhållande till män: ”- jag har inte råd, inte tid att gifta mig med en av dem! Jag hinner inte beundra och trösta. Visst tycker jag synd om dem, och visst tycker jag om dem, men jag vill inte ägna mitt liv åt en föreställning som jag har genomskådat. - Männens krig! Jag ser vad det blir av mitt yrke om jag gifter mig. För det hjälper inte; jag har alla dessa kvinnans instinkter att trösta, beundra, underkasta sig, ge upp sig själv. Jag skulle antingen bli en dålig målare eller en dålig fru. Och jag vill inte föda barn som skall dödas i något av de kommande krigen!”
Det viktigaste var att vara en fri konstnär och leva på sina egna villkor.